Harpan på dator – historien om patiens som datorspel

De flesta tror att harpan blev ett datorspel när Microsoft släppte Windows 3.0 år 1990. Det stämmer inte.

Det första kommersiella datorpatiensspelet kom tre år tidigare, och när Microsoft tog med sin version fanns det redan en etablerad marknad för genren. Microsoft var inte först – bara ojämförligt mest spridd.

Den här artikeln följer harpans väg från fysisk kortlek till skärm, med fokus på mjukvaruhistorien.

Varför harpan passade datorn så väl

Det finns en teknisk förklaring till att patiens blev ett av de första spelen på persondatorer.

Kraven är låga. Att rita upp spelkort på en skärm var jämförelsevis enkelt även med tidigt 80-tals grafik. Spelet behöver ingen motståndare, alltså ingen artificiell intelligens att programmera. Och det behöver ingen nätverkskoppling.

Brad Fregger, som låg bakom det första kommersiella datorpatiensspelet, har själv beskrivit resonemanget: han ville ha något enkelt, något som inte krävde någon AI, och något som inte var beroende av flera spelare eftersom flerspelarspel var svårsålda vid den tiden.

Patiens var svaret.

I datorernas tidigaste dagar var de flesta patiensspel dessutom rena textversioner, utan grafik. Det var först med bättre skärmar och musstöd som genren tog fart.

Solitaire Royale (1987)

Det första kommersiella datorpatiensspelet

Solitaire Royale gavs ut av Spectrum HoloByte år 1987 och räknas allmänt som det första kommersiella datorpatiensspelet.

Bakom spelet stod flera personer med olika roller:

Det är alltså inte korrekt att beskriva Fregger som spelets programmerare — han var den som kom på idén och drev projektet.

Idén kom från ett familjebesök

Fregger har berättat om upprinnelsen. Under julhelgen 1986 var hans föräldrar på besök. Hans pappa älskade att spela kort, medan hans mamma satt uppslukad av datorspelet Shanghai och upprepade att hon bara skulle spela ett parti till.

Kombinationen fick honom att inse att kortspel på dator var en outnyttjad idé. Han gick till sin utgivare med förslaget.

Vad spelet innehöll

Solitaire Royale innehöll åtta patiensspel:

Calculation, 3 Shuffles and a Draw, Corners, Golf, Pyramid, Reno, Klondike och Canfield.

Notera att Klondike – alltså harpan – bara var ett av åtta. Spelet var inte en harpanprodukt utan en patienssamling.

Utöver dessa fanns tre barnspel: Pairs, The Wish och Concentration. Det fanns även ett läge kallat ”Aunt Anne’s Tour” där man spelade alla åtta i följd för högsta sammanlagda poäng, samt tio olika kortryggar att välja mellan.

Tekniken

Spelet hade 16-färgers EGA-grafik, vilket var påkostat för tiden, och digitaliserat ljud av kort som blandas.

Den viktigaste tekniska nyheten var kanske musstödet. Tidigare patiensspel styrdes med textinmatning.

Spelet släpptes till Apple IIGS, MS-DOS, Macintosh och Amiga, och nådde senare flera japanska system.

Wes Cherry och Windows-versionen (1988)

Versionen som skulle bli världskänd skrevs året därpå, men av helt andra skäl och utan kommersiell avsikt.

Wes Cherry var praktikant på Microsoft sommaren 1988. Han hade spelat patiens på sin Mac och saknade motsvarigheten på Windows, så han skrev en själv på fritiden – till dåvarande Windows 2.1.

Han lade upp spelet på en intern server kallad ”Bogus Software”, där anställda och praktikanter parkerade sidoprojekt. Där hittade en produktchef för Windows 3.0 det.

Kortleken designades av Susan Kare, känd för flera av de ursprungliga Macintosh-ikonerna.

Cherry fick aldrig några royalties. Hans ersättning var en IBM XT-dator för att kunna rätta buggar.

Vad Microsoft ville uppnå

Motivet var pedagogiskt, inte underhållning.

Det grafiska gränssnittet var nytt, och många användare hade aldrig hållit i en mus. Att dra kort mellan kolumner tränar exakt de rörelser ett grafiskt gränssnitt kräver.

Windows 3.0 släpptes den 22 maj 1990.

Solitaire’s Journey (1992)

Fem år efter Solitaire Royale kom nästa stora samling.

Solitaire’s Journey gavs ut av Quantum Quality Productions år 1992 för MS-DOS och Amiga. Spelet designades av Andrew Visscher, som skickade in det som ett oombett förslag till förlaget.

Omfattningen

Samlingen innehöll 105 olika patiensspel. Det är värt att vara noggrann med formuleringen: det var 105 olika patiensspel, inte 105 versioner av harpan. Harpan var ett av dem.

För den här sajten är en detalj särskilt intressant: Solitaire’s Journey var den första samlingen som inkluderade spindelharpan.

Vad som utmärkte spelet

Det som skilde Solitaire’s Journey från senare ”100+ patiensspel”-samlingar var strukturen runt spelen.

Spelare kunde logga in med egna profiler, skyddade med lösenord, och fick separat statistik för varje spel, turnering och genomförd resa.

Utöver enskilda partier fanns tre metaspelslägen:

Poängen med dessa lägen var att de fick spelare att lära sig spel de annars aldrig skulle ha provat.

Spelet blev en kommersiell framgång.

Shareware-spåret

Parallellt med de kommersiella utgåvorna fanns en shareware-scen. Den största MS-DOS-samlingen där var Solitaire Suite av Randy Rasa, släppt 1991, med sju spel och stöd för EGA och mus.

Tidslinje

Om spelets namn

Namnfrågan orsakar återkommande missförstånd, och flera vanliga påståenden är felaktiga.

Två rättelser är på sin plats.

För det första: solitaire betyder inte tålamod. Det betyder ensam, och går tillbaka på latinets solus respektive solitarius. Det är patience som betyder tålamod.

För det andra: solitaire är inte det franska namnet på spelet i motsats till det engelska. Både patience och solitaire är franska ord. Skillnaden är geografisk – patience blev standardtermen i Storbritannien och stora delar av Europa, medan solitaire blev den amerikanska termen och spreds globalt efter 1990 genom Microsofts version.

Varför ”harpan” på svenska

Det svenska namnet har ingen självklar koppling till vare sig ensamhet eller tålamod, till skillnad från de flesta andra språks benämningar.

Det finns förklaringar i omlopp, men jag har inte funnit någon som går att belägga i en tillförlitlig källa. Det ärliga svaret är att namnets ursprung är oklart.

Om franska lånord i terminologin

Flera speltermer är franska – tablå kommer från tableau, talong från talon.

Det förs ibland fram som argument för att spelet skulle ha uppstått i Frankrike. Argumentet är svagt. Franskan dominerade europeisk spelterminologi i allmänhet under 1700- och 1800-talet, och lånorden säger därför mer om terminologins spridningsväg än om spelets ursprung.

Forskningsläget pekar i stället mot Tyskland och Skandinavien som ursprungsområde, med Frankrike som ett land där spelet blev populärt i början av 1800-talet.

Napoleon-teorin, som ibland förs fram, är specifikt vederlagd av spelhistorikern David Parlett: dokumentationen från exilen på St. Helena visar att Napoleon spelade Vingt-Un, Piquet och Whist – inte patiens.

Från nischgenre till mest spelade

Utvecklingen efter 1987 följde ett tydligt mönster.

Solitaire Royale visade att det fanns en marknad. Fler företag började utveckla liknande spel. Samlingarna växte från åtta spel till över hundra.

Men genombrottet hos den breda allmänheten kom inte genom någon av dessa produkter. Det kom genom att spelet följde med gratis i ett operativsystem.

Skillnaden i spridning är den avgörande poängen i harpans datorhistoria: de kommersiella produkterna var först, tekniskt mer ambitiösa och innehållsrikare. Microsofts version var enklare, innehöll ett enda spel – och nådde ändå ojämförligt flest människor, eftersom den redan låg där när datorn startades.