Vira (ibland stavat wira) är ett gammalt svenskt kortspel för tre spelare som ofta beskrivs som Sveriges nationalkortspel. Det är ett sticktagningsspel med budgivning, där en spelare spelar ensam mot de två andra och försöker uppfylla ett kontrakt som bestämts i en auktion. Vira har rykte om sig att vara snårigt, och det stämmer att regelverket är omfattande – men grundidén är enklare än den ser ut. Den här guiden går igenom vad vira är, hur budgivningen fungerar, spelets gång och lite av historien bakom spelet, förklarat steg för steg för nybörjare.
Vad är vira?
Vira är ett sticktagningsspel, alltså ett spel där korten spelas ut i omgångar som kallas stick och den som lagt det högsta kortet vinner sticket. Det speciella med vira är att det alltid är en spelare mot två: efter budgivningen blir den som bjudit högst spelförare och spelar på egen hand, medan de övriga två samarbetar som motspelare.
Spelet räknas som det mest avancerade i den så kallade solofamiljen, som även rymmer spel som solowhist och préférence. Att en ensam spelare tar sig an två andra, och att det finns en lång rad olika mål att bjuda på, är det som gör vira både klurigt och långlivat. Till skillnad från enklare spel som Hjärter handlar vira lika mycket om budgivningen som om själva spelet.
Snabbfakta
| Typ av spel | Sticktagningsspel med budgivning (en spelare mot två) |
|---|---|
| Antal spelare | 3 (4 går bra, en sitter över per giv) |
| Kortlek | En vanlig kortlek, 52 kort |
| Giv | 13 kort per spelare + 13 kort i talongen |
| Mål | Som spelförare uppfylla sitt kontrakt – ta ett visst antal stick eller förlora alla |
| Antal kontrakt | Cirka 40 i den klassiska formen |
| Spelmarker | Pinne (1), rund marker (2), bet (8 pinnar); pott kallad pulla |
| Svårighetsgrad | Hög – omfattande regelverk, strategiskt djup |
| Ursprung | Sverige, enligt tradition omkring 1810 vid Vira bruk |
| Släkt med | Solofamiljen (solowhist, préférence) |
Virans historia
Enligt traditionen uppstod vira omkring år 1810 vid Vira bruk norr om Stockholm. Berättelsen säger att ett kraftigt oväder snöade in tingsrätten, och för att få tiden att gå spelade de närvarande igenom alla kortspel de kunde – och hittade till slut på ett nytt, som fick namn efter platsen. Två herrar av vallonsk härkomst brukar pekas ut som upphovsmän, men eftersom vira kräver tre deltagare var sannolikt en tredje person också inblandad. Det här ska ses som en ursprungssägen snarare än belagd historia.
Det som däremot är väl dokumenterat är virans popularitet. Under 1800-talet och början av 1900-talet var det ett av Sveriges mest spridda sällskapsspel, och spelmaterial som den dekorativa virapullan blev vanligt i svenska hem. Spelforskaren och spelkonstruktören Dan Glimne är den som myntat beskrivningen av vira som ”Sveriges nationalkortspel”. Spelets ställning försvagades snabbt när kontraktsbridge slog igenom i Sverige i början av 1930-talet, men vira lever kvar: det finns än idag aktiva viraklubbar och återkommande virafester runt om i landet.
Så är ett parti vira uppbyggt
Kortleken och spelarna
Vira spelas med en vanlig kortlek på 52 kort och är i grunden ett spel för tre personer. Är ni fyra sitter en spelare över varje giv (vanligen den som sitter till höger om given). Korten rangordnas på traditionellt vis, från ess som högst ner till tvåa som lägst i varje färg.
En viktig egenhet är hur färgerna rangordnas inför varje giv. Ett kort från en reservlek vänds upp och bestämmer preferensfärgen (den förnämsta färgen). Den andra färgen i samma kulör blir andrapreferens, och de två färgerna i den motsatta kulören kallas vanliga färger. Denna rangordning påverkar vilka bud som är tillåtna och hur mycket de är värda.
Giv och talong
Given sker medsols. Varje spelare får först fyra kort och därefter tre omgångar med tre kort, så att alla till slut har 13 kort på handen. De 13 kort som blir över läggs åt sidan med baksidan upp och bildar en talong – en reservhög som spelarna senare kan byta kort med. Att talongen finns gör att även en medelmåttig hand kan förbättras, vilket är centralt för hur budgivningen går till.
Budgivningen – spelets hjärta
Så fungerar buden
Budgivningen i vira påminner om den i bridge. Spelaren till givarens vänster kallas förhand och måste öppna budgivningen – förhand får alltså inte passa direkt. Därefter går turen medsols, och varje nytt bud måste vara högre än det föregående. Den som en gång passat får inte komma in i budgivningen igen. När två spelare passat blir den tredje spelförare och ska försöka uppfylla sitt bud, ensam mot de andra två.
Varje bud motsvarar ett kontrakt, det vill säga ett bestämt mål. I den vanligaste formen av vira finns hela 40 kontrakt som rangordnas i en budtabell (den klassiska kallas Öbergs tabell). Målet är antingen att ta minst ett visst antal stick, eller tvärtom att förlora samtliga stick. Kontrakt där spelföraren ska undvika alla stick kallas misärkontrakt.
Vanliga kontraktstyper
Du behöver inte lära dig alla 40 kontrakt på en gång. Det räcker gott att känna till de vanligaste familjerna av bud för att komma igång – de skiljer sig främst åt i hur mycket spelföraren får byta med talongen och hur många stick som krävs.
Vanliga kontrakt i vira
| Kontrakt | Kort om målet | Byte med talongen |
|---|---|---|
| Begär / handspel | Lägsta kontrakten; ta ett grundantal stick med vald trumf | Litet eller inget byte |
| 7-, 8-, 9-spel | Ta minst 7, 8 respektive 9 stick | Spelföraren byter med talongen |
| Turné / vingel / tringel | Vänder 1, 2 eller 3 talongkort för att bestämma trumf | Begränsat, styrt av vändningen |
| Solo | Ta ett bestämt antal stick utan att själv byta | Endast motspelarna byter |
| Vira | Ta alla 13 stick med vald trumf | Spelföraren använder hela talongen |
| Gask | Behåll 0–6 kort, ta hela talongen och kasta tillbaka till 13 | Hela talongen |
| Misär (t.ex. gök) | Förlora samtliga stick; gök spelas utan trumf och med öppen hand | Varierar med varianten |
Köpet och spelet
När kontraktet är bestämt följer köpet (på viraspråk köpet). Beroende på vilket kontrakt som gäller får spelföraren byta en del av, hela eller ingen del av talongen mot kort på handen. I kontrakt där spelföraren lämnar kvar talongkort får motspelarna i tur och ordning byta, med början hos spelaren till spelförarens vänster. I vissa kontrakt kan spelföraren också välja att göra ett omköp (omköp) eller att ge upp given.
Därefter spelas korten. Förhand spelar ut till det första sticket, och den som vinner ett stick spelar ut till nästa. Du måste följa färg om du kan, det vill säga lägga ett kort i samma färg som det utspelade. Kan du inte följa färg får du antingen trumfa (lägga ett kort i trumffärgen) eller kasta ett annat kort. Högsta trumf vinner sticket; finns ingen trumf i sticket vinner det högsta kortet i den utspelade färgen. Spelet fortsätter tills alla 13 stick är spelade, och då räknas resultatet mot kontraktet.
Betalning, marker och pulla
Efter spelet kommer betalningen. Vira avräknas med spelmarker, och traditionellt används flera sorter: en lång pinne är värd 1, en rund marker 2 pinnar och en bet motsvarar 8 pinnar; i vissa uppsättningar finns även större betar. Varje spelare börjar med en bestämd uppsättning marker.
I mitten står en gemensam pott som kallas pulla. Varje spelare lägger en bet i pullan när spelet börjar och fyller på när den tar slut. En spelförare som klarar sitt kontrakt tar marker ur pullan och ibland pinnar från motspelarna, medan en spelförare som misslyckas i stället får betala. Att fela med ett enda stick är en enkel förlust, medan att missa med två stick eller mer kallas codille och kostar mer. Markerna förvaras ofta i en virapulla – en rund, ofta facksindelad dosa med lock, där locket vänt upp och ner kan fungera som den gemensamma potten. Gamla virapullor i porslin från 1800-talet är idag eftertraktade samlarföremål.
Precis som många traditionella kortspel – från Vändåtta till Gin rummy – kan vira spelas helt utan insatser, bara med markerna som poäng. Spelar ni om pengar bör insatserna hållas små och vara något alla deltagare är bekväma med; vira är ett sällskapsspel, inte hasard.
Varianter av vira
Eftersom vira aldrig standardiserades på samma sätt som exempelvis tyska skat finns det flera regelvarianter. Den mest kända nyare formen är nivåvira, där kontrakt på samma ”nivå” rangordnas lika och kan överbjuda varandra, vilket förenklar budtabellen. En känd nivåviravariant är isbergsvira, utvecklad av Staffan Sävén i mitten av 1980-talet och fortfarande använd av Viraklubben 4V i Sundsvall; namnet kommer av att budtabellen liknar ett tvärsnitt av ett isberg, och reglerna uppdaterades senast 2020. Stockholms viraklubb har i sin tur antagit en reviderad budtabell för att rätta till vissa egenheter i den gamla tabellen. Vilken variant som gäller bör ni komma överens om innan ni börjar spela.
Vanliga nybörjarmisstag
- Att vilja lära sig allt på en gång. Börja med de lägsta kontrakten, som begär och 7-spel, och bjud bara på lägsta tillåtna nivå tills du fått känsla för spelet.
- Att övervärdera handen. Räkna dina säkra stick – höga trumf, ess och kungar med tillhörande ess – innan du bjuder. Ett för optimistiskt bud leder lätt till dyra förluster.
- Att passa slarvigt. Passa bara när du har defensiv styrka. Och kom ihåg: den som passat får inte komma in i budgivningen igen.
- Att byta för mycket i köpet. Ta framför allt kort som ger dig trumf eller täcker luckor i handen, snarare än att byta för bytandets skull.
- Att tappa räkningen. Håll ordning på spelade trumf och på markerna i pullan – vira kräver mer bokföring än ett snabbt spel som Skitgubbe.
Är vira något för dig?
Vira passar den som gillar strategiska sticktagningsspel och inte skräms av ett regelverk som tar en kväll eller två att smälta. Vill du förstå spelet på djupet märks snart att budgivningen är själva behållningen: att läsa sin hand, bedöma talongen och välja rätt kontrakt. För den som hellre vill spela något lättare i samma tradition är det klokt att först prova enklare svenska kortspel och sedan ta sig an vira när sällskapet är suget på en riktig utmaning. Vira finns med bland de klassiska kortspel som format svensk spelkultur, och är väl värt att lära sig åtminstone en gång.
Referenskällor
Vanliga frågor (FAQ)
Hur många spelare krävs för att spela vira?
Vira är i grunden ett spel för tre spelare, eftersom en spelförare alltid spelar ensam mot två motspelare. Är ni fyra går det bra att turas om, så att en spelare sitter över varje giv.
Varför kallas vira Sveriges nationalkortspel?
Beskrivningen kommer från spelkonstruktören Dan Glimne och bygger på att vira under 1800- och tidiga 1900-talet var ett av landets mest spridda sällskapsspel och uppfanns i Sverige. Det är alltså en kulturell beskrivning, inte en officiell titel.
Vad är en talong i vira?
Talongen är de 13 kort som blir över efter given och läggs åt sidan med baksidan upp. Under köpet kan spelförare och motspelare byta kort med talongen för att förbättra sina händer, enligt vad kontraktet tillåter.
Vad betyder ett misärkontrakt?
I ett misärkontrakt är målet det omvända mot vanligt: spelföraren ska förlora samtliga stick i stället för att vinna dem. Ett känt exempel är gök, där inga trumf används och handen spelas öppet.
Behöver man spela vira om pengar?
Nej. Vira avräknas med spelmarker som fungerar som poäng, och spelet går utmärkt att spela helt utan insatser. Väljer ni ändå att spela om pengar bör insatserna vara små och överenskomna i förväg.
