Skitgubbe är ett av Sveriges mest folkkära sällskapskortspel och ett tacksamt spel att ta fram när flera generationer samlas runt köksbordet. Det spelas med en vanlig kortlek, reglerna är enkla att lära sig och en omgång tar sällan mer än en kvart. Det speciella med spelet är att det inte finns någon vinnare – bara en förlorare. Den som till sist sitter ensam kvar med kort på hand blir just ”skitgubbe”, och det är den rollen alla vill undvika.
Den här guiden går igenom allt du behöver veta: vad du behöver för att spela, hur spelets två faser fungerar, hur trumf och den så kallade stunsan avgörs, samt några vanliga varianter och nybörjartips.
Vad är Skitgubbe?
Skitgubbe tillhör en familj av kortspel som ibland kallas beating games – spel där man slår motståndarens kort och där målet är att bli av med sina egna kort. Spelet är särskilt spritt i Skandinavien och är nära släkt med det finska spelet Myllymatti samt det norska Mattis. I Sverige har spelet gått under flera namn genom åren, bland annat mas, mjölis och mjölnarmatte.
Det som skiljer Skitgubbe från de flesta andra kortspel är att en omgång består av två tydliga faser. I den första fasen samlar spelarna på sig kort, och i den andra fasen gäller det att så snabbt som möjligt göra sig av med dem igen. Grundprincipen med att tömma handen känns igen från andra populära avläggningsspel – på den här sidan hittar du bland annat reglerna för Slav och president, som bygger på en liknande idé.
Snabbfakta
| Typ av spel | Turordnings- och avläggningsspel (så kallat ”beating game”) |
|---|---|
| Antal spelare | 2–4, bäst med 3 |
| Kortlek | En vanlig kortlek med 52 kort, utan jokrar |
| Kort per giv | 3 kort till varje spelare |
| Speltid | Cirka 10–20 minuter per omgång |
| Svårighetsgrad | Lätt att lära sig, enkla regler |
| Andra namn | Mas, mjölis, mjölnarmatte |
| Besläktade spel | Myllymatti (Finland), Mattis (Norge), Vändtia |
Det här behöver du för att spela
Skitgubbe kräver mycket lite utrustning, vilket är en del av charmen. Du behöver:
- En vanlig kortlek med 52 kort. Jokrarna används inte och läggs åt sidan.
- 2–4 spelare. Spelet fungerar bäst med tre deltagare, men går att spela med både två och fyra.
- Ett bord eller annan plan yta där korten kan läggas ut.
Korten rangordnas på vanligt sätt: ess är högst och tvåan lägst (A, K, D, Kn, 10, 9 och så vidare ner till 2). I den första fasen har färgerna (hjärter, ruter, klöver och spader) ingen inbördes betydelse – det är bara valören som avgör. Först i andra fasen får en färg extra kraft genom att bli trumf.
Så går spelet till
Innan du sätter igång är det bra att känna till tre grundbegrepp. Ett stick är en liten samling kort som spelarna lägger ut och där det högsta kortet ”vinner”. Talongen är högen med kort som ligger kvar och som man drar från. Trumf är den färg som i andra fasen slår alla andra färger.
Fas 1 – samla kort
Given delar ut tre kort till varje spelare. Resten av kortleken läggs i en hög med baksidan uppåt i mitten av bordet – det är talongen.
Spelaren till givarens vänster börjar och lägger ut valfritt kort. Nästa spelare lägger ett kort ovanpå, så att sticket består av två kort. Det högsta kortet vinner sticket, oavsett färg, och den spelaren tar hem båda korten och lägger dem i en egen hög framför sig. Efter varje spelat kort fyller man på handen genom att dra ett nytt kort från talongen, så att man hela tiden har tre kort.
Ett alternativ är att i stället för att spela från handen dra det översta kortet från talongen och genast lägga ut det. Det blir då ett litet risktagande, eftersom du inte vet vad du får.
Om båda spelarna lägger kort med exakt samma valör uppstår en stunsa. Då ligger korten kvar på bordet, båda spelarna drar varsitt nytt kort från talongen och samma spelare leder igen. Detta upprepas tills någon vinner sticket och då tar hem alla korten, inklusive de som legat kvar från stunsan.
Den första fasen pågår tills talongen är slut. Det allra sista kortet i talongen är extra viktigt: dess färg bestämmer vilken färg som blir trumf i andra fasen. Spelaren som drar det sista kortet är alltså den som avgör trumffärgen inför nästa fas.
Fas 2 – bli av med korten
Nu vänds allt på. I andra fasen tar spelarna upp de kort de samlat på sig, och nu handlar det om att så snabbt som möjligt bli av med hela handen. Den som drog det sista kortet ur talongen (och därmed satte trumfen) börjar.
Startspelaren lägger ut ett kort. Nästa spelare måste slå kortet, det vill säga lägga ett kort som är starkare. Ett kort kan slås på två sätt:
- Med ett högre kort i samma färg.
- Med vilket trumfkort som helst, om kortet på bordet inte redan är trumf.
Kan – eller vill – du inte slå kortet, måste du i stället ta upp det översta kortet på bordet på din hand. Det underliggande kortet ligger då kvar och nästa spelare får försöka slå det i stället. På så vis vandrar turen vidare runt bordet. När antalet spelade kort i ett stick är lika många som antalet spelare läggs sticket åt sidan för gott, och en ny runda inleds.
Eftersom det gäller att göra sig av med korten är det en fördel att ha starka kort och gärna trumf. Här märks det tydligt hur de val du gjorde i första fasen påverkar hur lätt eller svårt du får det i andra fasen.
Vem blir skitgubbe?
Spelet fortsätter tills alla utom en spelare har blivit av med sina kort. Den som sist sitter kvar med minst ett kort på handen har förlorat och utses till skitgubbe. Poängen är att det inte utses någon vinnare – hela spänningen ligger i att slippa bli den siste med kort kvar.
Vill man spela flera omgångar i rad är en vanlig husregel att den som blev skitgubbe får ge i nästa giv, eller att man håller räkningen på hur många gånger var och en har blivit skitgubbe under kvällen.
Namnet och spelets historia
Namnet ”skitgubbe” är ett skämtsamt skällsord för den som förlorar, och just den poängen – att bli utpekad som förlorare – är kärnan i spelet. Enligt kortspelshistoriker härstammar spelet troligen från det finska spelet Myllymatti, som finns omnämnt redan i början av 1800-talet. På svenska har spelet dykt upp under namn som mjölnarmatte och mjölis innan benämningen skitgubbe blev vanlig under 1900-talets senare hälft.
Spelet ingår i en bred internationell familj av avläggnings- och ”slå-kort”-spel som är särskilt vanliga i Ryssland och Skandinavien, men som även har spridit sig till andra delar av världen. Släktingar finns alltså i flera länder, ofta med egna lokala namn och små regelvariationer.
Viktiga punkter
- Målet är omvänt: det finns ingen vinnare, bara en förlorare – den som sist sitter kvar med kort blir skitgubbe.
- Spelet har två faser: först samlar man kort (fas 1), sedan gör man sig av med dem (fas 2).
- I fas 1 vinner det högsta kortet sticket, oavsett färg.
- Det sista kortet i talongen bestämmer trumf inför fas 2.
- I fas 2 måste du slå kortet med ett högre kort i samma färg eller med trumf – annars tar du upp det.
- Två lika höga kort i fas 1 kallas stunsa och avgörs med extra kort från talongen.
Vanliga varianter
Som med de flesta traditionella kortspel finns det gott om lokala husregler. Några av de vanligaste varianterna är:
- Två spelare: Spelet går att anpassa för två personer, ofta genom att hantera de färdiga sticken i en separat hög.
- Sekvenser: I vissa varianter får man i andra fasen lägga ut flera kort i följd i samma färg på en gång.
- Alla spelare i varje stick: I stället för två kort per stick låter man alla vid bordet lägga ett kort i den första fasen.
- Motrumf: En variant där en särskild färg är immun mot vanlig trumf.
Kom överens om vilka regler som gäller innan ni börjar, särskilt om ni spelar med personer som lärt sig spelet på olika håll. Vill du testa fler kortspel med enkla grundregler kan du också läsa våra guider till Finns i sjön och Skip-Bo.
Vanliga misstag
Nybörjare gör ofta samma typ av misstag i Skitgubbe. Här är några att se upp med:
- Att slösa med höga kort i fas 1. Att vinna många stick tidigt kan kännas bra, men det viktiga är vilka kort du samlar på dig inför fas 2.
- Att glömma bort trumffärgen. Håll koll på vilken färg som blev trumf – den avgör ofta vem som klarar sig i slutet.
- Att ta upp kort i onödan. I fas 2 vill du undvika att fylla på handen; ta bara upp kort när du verkligen inte kan slå.
- Att blanda ihop faserna. Kom ihåg att färgerna saknar betydelse i fas 1 men blir avgörande i fas 2.
Tips för nybörjare
Skitgubbe är till stor del ett tur-baserat spel, men det finns utrymme för taktik. Tänk framåt redan i första fasen: försök samla på dig höga kort och gärna kort i den färg du tror kan bli trumf. Spara starka kort och trumf till lägen där du verkligen behöver dem i andra fasen, i stället för att spela ut dem för tidigt. Att hålla ett öga på vilka kort motståndarna redan gjort sig av med hjälper dig att bedöma när det är säkert att lägga ut dina svagaste kort.
Framför allt är Skitgubbe ett socialt spel där skratten kring vem som blir skitgubbe är minst lika viktiga som taktiken. Vill du fördjupa dig i kortspelens värld kan du läsa mer om världens mest populära kortspel eller reglerna för klassiker som Gin Rummy och Hjärter.
Referenskällor
Vanliga frågor (FAQ)
Hur många spelare behövs för att spela Skitgubbe?
Skitgubbe spelas med 2–4 deltagare och fungerar bäst med tre spelare. Du behöver bara en vanlig kortlek med 52 kort, utan jokrar.
Vad betyder det att bli skitgubbe?
Skitgubbe är den spelare som till sist sitter ensam kvar med kort på handen när alla andra har blivit av med sina. Det finns ingen vinnare i spelet – hela poängen är att slippa bli den siste med kort kvar.
Vad är en stunsa?
En stunsa uppstår i första fasen när två spelare lägger kort med exakt samma valör. Korten ligger då kvar på bordet, båda drar varsitt nytt kort och samma spelare leder igen tills någon vinner sticket och tar hem alla korten.
Hur bestäms trumf i Skitgubbe?
Trumffärgen bestäms av det allra sista kortet i talongen. När det kortet dras avgör dess färg vilken färg som blir trumf och därmed slår alla andra färger i andra fasen.
Är Skitgubbe ett hasardspel?
Nej, Skitgubbe är ett vanligt sällskapskortspel som spelas utan insatser eller pengar. Det bygger på en blandning av tur och enkel taktik och passar för både barn och vuxna.
